firesteel

Sitter här och tycker lite synd om mig själv.
Tompa åkte över till hans kusin som bor här i stan.
Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig och jag är inte ute efter uppmärksamhet

Är nu själv och inser att det är första advent i morgon. Jag har inte julpyntat eller någonting, känner hur stressen bara kommer närmare. Och i allt detta så inser jag att julen är otroligt nära .... Och i och med detta så dör min julstämning ganska fort. I år blir det sjätte julen utan mamma. Vill inte ha jul =( Vill skruva tillbaka tiden en jäkla massa och bara vara liten igen. Liten och ha en mamma som älskar en och har alltid en tröstande famn när man är ledsen, plåstrar om en när man behöver det och skrattar med en när man är glad. Saknar min Mamma otroligt mycket!!! Finns inga ord för det... HUR ska jag kunna gå vidare i livet. Jag är inne på min sjätte år som sagt och det känns fortfarande tugnt. Hur ska jag ta mig vidare i livet?? Efter 5.5 år så känns det fortfarande jobbigt. Vet inte hur jag ska ta mig vidare. Åh ... sakta men säkert så tynar jag bort.

Jag trodde att jag var stark, men det är jag inte. Jag är otroligt svag. Jag vill inte ens ha Jul längre.. VILL INTE VILL INTE VILL INTE. Jag vill ägga mig under täcket och ALDRIG visa mig igen. Det är så jag känner. Är det så en stark människa ska känna sig!? NEJJE det är det inte. Åh vad frustrerande.

Undrar om jag ska resa bort i jul!? Om jag hade mer pengar så skulle jag ha gjort det. Skulle ta mina pengar och dra iväg. Dra iväg och aldrig mer komma tillbaka!!! Sticka iväg och börja om på nytt. Skaffa mig nya vänner, ny kyrka, nytt hem, ny familj, ny kärlek, nytt ALLT. Skulle vara så otroligt skönt!!!!

Känner att jag tappar hoppet och orken. Nu har det varit en lång helg och jag är trött och slut och det är väl det som gör att bomben exploderar nu. Vet inte vart jag ska ta vägen. Känns som om jag slåss ensam mot hela världen. Ensam är stark men,,, usch nu vill jag lägga mgi och INTE ställa mig upp igen.  Blä känner mig vek, klen, ensam och helt fucked up. Känner mig helt enkelt oduglig och värdelös. Och det är väl det jag är. Men ja ... vad ska jag göra. I morgon ska jag ligga nerbäddad hela dagen och skita i att det är första advent, ska skita i allt.

Nu kom Tompa tillbaka. Ska lägga mig med honom och gråta lite. Be för att Mamma fortfarande vakar över mig ich vill mig väl. Att hon är stolt över mig. Samt be för att jag ska hitta lite mer styrka så att jag klarar mig igenom det här. Och att jag förstår att Mamma lever kvar inom mig. Åh vad jag älskar den själen!! Det är inte rättvist att Hon togs ifrån mig och mina syskon. Och alla andra för den delen. Det var så många som behövde Henne, som fortfarande behöver Henne. Mamma, Min Älskade Mamma, vad hon spred livsglädje! Alla älskade Henne!! Hon gjorde inte en fluga förnär, hjälpte och älskade ALLA. Jag försöker vara som min Mamma, men det går inte. Hon var ett helgon. En själ som inte går att ersätta eller försökas att efterliknas. Min Mamma var någonting utäver det vanliga. Och det kan nog alla som kände Mamma intyga. En själ som var och är otroligt älskad och uppskattad. Vi alla behövde Henne.

Min Mamma Yvonne Eldstål, Jag älskar dig!!!! Kommer alltid att göra!!! Du kommer alltid finnas i mitt hjärta. Min Mamma, Min förebild, Mitt ALLT <3<3<3<3<3<3<3