firesteel

Hela natten har jag spenderat på sjukhus. Jag åkte in vid midnatt någon gång.

Jag hade ont ..överallt. Men det var min rädsla som var värst. Vad är det som händer med mig?? Kommer jag dö eller vad är det frågan om?? Jag visste ingenting och inte blev jag något klokare över att försöka sitta och fundera på saken. "Jag måste ringa 112" tänkte jag. Som tur hade jag telefonen alldeles bredvid sängen, på mitt lilla nattduksbord låg den och allmänt bara låg. Jag tog den och ringde 112.
- Alarmcentralen vad är ditt problem?
Jag bara låg och stirra jag fick inte fram ett ljud.. Smärta,,,,Jag blev så förbannad för att jag inte fick fram något ljud alls... Jag lät lite så hon skulle förstå att det intevar något skämt... Man hörde att hon fick en allvarligare ton när hon börja fråga om allt möjligt...
- floravägen 13 ,,, Eldstål,,,, Smärta ....
Det var det jag fick fram. Hon skulle genast skicka en ambulans...

Eftersom det var mitt i natten så visste jag att porten var låst.. Men vad skulle jag göra? Jag kom inte ner för att öppna den. Mina tankar gick runt om vilken värdelös person jag var .. Jag kunde inte ens öppna en dörr... Min dörr var låst med. Hur ska jag göra? Jag skickade ett sms till en vän som hade min extra nyckel.. han hann före ambulansen då han bara bor en liten bit bort. Han öppnade upp porten och min dörr. Nu var det avklarat.

Efter bara några minuter var ambulansen på plats och de kom  in... De ställde massa konstiga frågor och jag förstod ingenting.. Jag tror jag var på väg att somna,, eller höll jag på att svima? jag var på väg bort. Nu hörde jag ingenting längre, allt var mörkt,,,

Jag åkte sen ambulans hela vägen till västerås.. och jag blev undersökt. Fortfarande inte vid medvetandet...

Jag vaknade up någon timme senare och funderade på vart jag var... Jag förstod att jag var på sjukhuset. Jag kände mig helt dosig i huvudet, kanske beroende på all smärtstillande och så jag hade fått. En sköterska kom in och jag sa att jag ville åka hem.. "Jag mår bra nu, tack förhjälpen. Men vad var det för fel på mig?" Sköterskan sa att jag var tvungen att vänta lite på en läkare som skulle prata med mig. Jag väntade i kanske en kvart sen kom läkaren. Jag såg på långt håll att något var fel. Han var helt allvarlig i blicken och kroppen var stel. Han satte sig på en stol bredvid min sjukhussäng.
- Hur är det med dig?
- Det är bra.. Tack för all hjälp.. Vad var det för fel på mig?
- Du har en sjukdom som heter Wegeners Granulomatos. Det är en autoimunbrist sjukdom som bryter ner hela ditt inumförsvar och går sedan in på kroppen rent fysiskt.  Du har fått massa smärtstillande så du inte ska känna den smärtan den ger,.  Har din släkt haft problem med några sjukdomar?
- Min mamma hade Wegeners...
- HADE, svarade läkaren
- Ja hon gick bort för fem år sen, svarade jag.
Han kollade på mig och vred på sig, Fram och tillbaka
- Jag vet att du bara är 20 år men jag har tråkiga nyheter.. Din Wegeners har gått så långt så du har inte långt kvar att leva. Skulle jag uppskatta en tid så kan den vara upp till ett halvår. Men inte mycket mer. Jg är ledsen, sa läkaren
Mina ögon stirrade blint på honom, sen gick fokuset till väggen... Inga tårar ingenting..
- Du kan åka hem nu.. Du får med dig smärtstillande som du tar regelbundet. Sen försök håll dig borta från småbran. Jag är ledsen.
Läkaren gick ut. Jag fortsatte att stirra in i väggen .... en sköterska kom och tog bort mitt drop och så jag hade.. Jag kunde åka hem.. Men till vad??

Sjukhuset ringde en taxi som skulle skjutsa hem mig.. Taxin kom och jag satte mig i den.. Jag la mig i baksätet.. inga tårar , inga känslor. Jag var tom..

I min lägenhet väntade Christoffer och vi satt i soffan. Jag sa ingenting bara stirrade. Han föreslog att jag skulle till en psykolog men jag bara ruskade på huvudet, sen fortsatte jag stirra..

"Jag har precis sagt hej då till min bästa vän för han slog mig, jag kommer inte kunna umgås med familjen för de har juh barn, hur ska jag spendera mina sista månader här på jorden?"
Tankarna bara for i huvudet på mig..

- Du kanske ska gå nu? sa jag.
- nej jag stannar.
- Åk till jobbet så ses vi senare sa jag..

Han åkte iväg och jag blev själv. Klockan var bara elva på förmiddagen och jag satt själv och väntade in döden. Jag tog datorn och skrev detta. Lite avskrivning behöver jag..

men nu vet ni vad som pågår i mina drömmar. Inge skoj alls =(